Att åka på safari i Afrika har länge funnits på min ’Bucket list’ och jag var otroligt nöjd med valet av en fyra-dagars safari genom Tarangire nationalpark, Serengeti np och Ngorongorokratern. Från Moshi, staden vi bor i, till Tarangire var det några timmars bilfärd längs den karga landsbygden men när vi väl kom fram öppnades ett landskap upp framför oss som mest påminde om vyerna från klassiska Lejonkungen! Spänningen låg tät i bilen, för vem skulle vara först med att se ett vilt djur?! Jag kisar ögonen mot ett vattenhål vi passerar och i min excitation utbrister jag: DÄR ÄR PUMBAAA!! Till mina medpassagerares stora förtret flyr vårtsvin från gapiga turister så jag lärde mig snabbt att använda låg samtalston. Det dröjde dock inte länge innan mitt tidigare missöde var glömt då vi fem minuter senare såg några långa halsar röra sig mellan träden. Giraffer är otroligt majestätiska djur och det kändes som ett privilegium att få vara så pass nära när de vandrade runt och åt på acacia-träd. De har trots sin långa hals sju halskotor, likt människan och de flesta däggdjur, minns det till nästa TP-omgång!
Efter en givande förmiddag är det dags för efterlängtad lunch och vi stannar till vid en backe med utsikt över en floddal med betande djur. Jag tar en tugga på min kycklingklubba och beundrar landskapet framför mig. En tjuvaktig apa ser att jag är distraherad och inte håller uppsikt över lunchlådan i knäet. Han utför en makaber hit’n’run som involverar bakåtvolter där bytet blev min enda smörbulle. Damn you monkey..
Vi fortsätter genom parken på smala grusvägar och stöter på impalas, babianer, zebror och ett stort antal fågelarter. I november är Tarangire en av de troligaste parker att få se elefanter i så när vi hade kört förbi den hundrade högen med elefantspillning undrade vi vart de hade gömt sig. Guiden skrattar åt mig och rattar vidare den stora safaritrucken, minuter senare stannar vi till vid en elefanthord som går loss på vegetationen. Senare under middagen uppskattar vi att vi har sett fler än 300 elefanter, inte dåligt för första safaridagen.
Så var det dags, en kort, rolig och intensiv vecka avklarad. Dags att ta sig tillbaka till verkligheten för att plugga stenhårt inför kommande tenta och så var det ju projektarbetet också. Fullt upp!
Prison Island, en ö strax utanför Stonetown som i slutet av 1800-talet hade använts som ett ställe för att straffa ”naughty slaves”, som senare blivit mer eller mindre en liten hotell-ö, och om det hade funnits någon känsla av att det var ett fängelse under 5 år så kan vi inte precis påstå att känslan fanns kvar, även om det fanns vissa tendenser till det. Däremot så fanns det på ön även en liten park för jättesköldpaddor, efter att ha sett lekande delfiner dagen innan är det svårt att bli helt överrumplad, men de var ändå fascinerande, på sitt sätt!
John och Nick i en bar på Prison Island.
Torsten pratar lite kalmaritiska med en 150 år gammal sköldpadda som väger runt 300kg.
Tydligen gillar de när man masserade dem på halsen, lika bra att testa sina massagekunskaper!
Troligtvis något av det mest fantastiska man kan göra, skulle egentligen åka ifrån vår bungalow klockan 5 för att åka 45 minuter mot delfinernas Mekka men som tur var så fick vi en sovmorgon på två timmar då det var fullbokat på morgonen. Vi fick låna en ordentligt begagnade snorkelutrustning och begav oss ned till stranden där det stod en typisk afrikansk båt, där guiden fick sitta och tömma ur vatten lite hela tiden, helt okej. Vad vi inte var beredda på var att vågorna skulle vara extrema, med en kanske liten överdrift så pratar vi två meter höga vågor, och vi sittandes i denna lilla träbåt och det stänker vatten på oss vid varje våg. Detta medförde också tyvärr att vi inte kunde ta med oss kameror, så inga bilder på söta delfiner.
Efter kanske 30 minuters båtande i detta vatten var vi på plats där delfinerna lekte, helt otroligt att få se dessa varelser komma upp till ytan för att andas. Vi åker närmare och guiden skriker ”prepare prepare prepare!” och vi sitter som på nålar allihop, med simfenor och hela kittet på oss. ”JUMP JUMP JUMP LOOK DOWN” skriker guiden och vi hoppar i vattnet och kollar ned och får se 4-5 bottlenose dolphins leka under vattnet. Ibland simma runt som galningar och ibland ägna sig åt rena rama wrestlingmatcherna. Vid något tillfälle kom man så nära som en armslängds avstånd till dem. På detta vis höll det på och vi åkte runt med båten och hoppade i ett par gånger, tills vi plötsligt började förstå att kombinationen av trötthet, sjösjukhet, hypoxi efter att ha hållt andan så många gånger samt en oerhört salt smak i hela halsen utlöste ett oerhört illamående. Detta resulterade i att hälften av vårt lilla gäng matade delfinerna med lite nedbryten mat från gårdagen. Tur att vi inte hade tid att äta frukost denna dag…
Att ta båten för att komma till en ö vars enda ändamål är att agera som restaurang är inte något man gör varje dag. Riktigt god sjömat (fisk & skaldjur) hade de att erbjuda och man kunde inte riktigt förstå att detta faktiskt var Afrika, kontrasten mellan vårt lilla ”hem” i Moshi och detta var så extrem. För att komma ut till restaurangen var en herre tvungen att simma ut till båten för att hämta den och ta oss till ön, tidvattensskillnaden på Zanzibar är dock så stor att vi några timmar senare kunde gå tillbaka på en liten mur de hade byggt, coolt!
Zanzibar är tydligen ett land som är känt för att vara ett bra ställe att odla många olika sorters kryddor, så vi gjorde en utflykt till ett ställe där de visade upp massor av olika kryddor som växte, som man fick smaka, lukta och ibland till och med kleta in ansiktet med om man ville det. Väldigt intressant att se hur innehållet i kryddburkarna faktiskt ser ut innan de hamnar där, och vad de mer kan användas till, i medicinska syften etc.
Torsten dricker lite kokos!
John får lite hemlängtan till doften av kanel.
Efter utflykten smet vi vidare norröver mot Nungwi, för att checka in i vår bungalow på stranden, inte helt fel.
Utsikten från vårt crib med Torsten som är klar för allt som kan tänkas hända.
Två svenskar, tre kängurur (australiensare) och en kiwi (Nick från Nya Zeeland) anländer till Zanzibar, vilken hetta. Luftfuktigheten var helt enormt hög den dagen vi landade jämfört med i Moshi, den klassiska väggen man går in i vid utstigning ur planet (Plötsligt förstod man varför mannen vi fick träffa på SIDA’s kurs som var från Tanzania påstod att Moshi var för kallt). Hotellet vi hade bokat för första natten var helt otroligt, i och för sig hade det mesta varit lyx i våra ögon i jämförelse men det kändes som ett 5-stjärnigt hotell, med stora och framförallt sköna sängar och en efterlängtad AC.
Efter avslutad praktik blev det en välförtjänst sovmorgon, och därefter en taxi ned till staden Moshi för en bro-brunch med Nick på Union Café. Lite av ett avsked då han om några dagar skulle åka till Zanzibar med några från Austrailen, medan vi skulle sitta hemma och plugga… Efter ett tag frågade han dock lite på skämt om vi skulle följa med, så, varför inte? Gick till resebyrån och bokade ett par flygstolar till Zanzibar dagen efter för en liten semester, inte helt fel sätt att avsluta praktiken på.
Att få in enkäter för vårt projektarbete här var inte alltid det lättaste. I början gick det oerhört bra, mycket positiv cred från alla som måste godkänna att vi lämnar ut studien till sjuksköterskor. Att sen få tillbaka dem var däremot lite mer krångligt. Ibland kunde man få dem tillbaka redan dagen efter, och ibland blir det undanlagt och vi blir ombedda att komma tillbaka nästa dag/vecka. Förståelsen finns ju dock, då sjuksköterskorna ofta har oerhört mycket att göra. Kursledaren på SIDA-kursen varnade oss att det kunde bli problem med uttrycket; ”If you want an African to not read a paper, give it in his hand.”.
Men det börjar ta sig! De hittintills insamlade enkäterna!
På något vis hamnade vi i en intensiv men intressant diskussion med några överläkare på kirurg-IVA i veckan. En äldre man som påstod att han skulle få de sista jordnötterna eftersom han var ”on the way out” och skulle dö närsomhelst då han var långt över medelåldern här i Tanzania. Han hade också varit i Sverige på 70-talet och vidareutbildat sig, och kom fortfarande ihåg hur man frågade efter det viktigaste, det vill säga ”kan jag få en kaffe, tack”. Vi hade också en het diskussion kring hur bidrag till Tanzania används och vart det faktiskt tar vägen. Enligt denna överläkare så borde man inte kalla det för korruption utan istället smörjmedel för att få ett bra arbete utfört. En lite ny synpunkt på det hela.
Vi pratade också en hel del om de oerhört många trafikskador som sker här, där det ofta är motorcyklar inblandade, med förare utan hjälm på sig. Egentligen så är det böter och man kan till och med få fängelse för att köra utan hjälm, ändå är det troligtvis över 80 % som kör utan hjälm eller med hjälmen bakom sig av någon anledning. Även fast man ibland ser poliser på vägarna, men det verkar bortses. Motorcyklarna ses även som ett oerhört billigt transportfordon som heller inte kostar speciellt mycket i bränslekostnader, då bränsle är dyrt även här, om man jämför med inkomsten. De flesta motorcyklarna är kopior som med dålig kvalité där bromsarna oerhört ofta kan sluta fungera lite plötsligt, vilket inte är helt optimalt.
Den troligtvis vanligaste transportmetoden för locals, kostar lite över en krona att åka (beroende på vilken linje) där man trycker in så absolut många som det går i minibussen.
International Frisbee. De internationella studenternas höjdpunkt under veckorna för att slappna av från praktik eller studier. Något som lät så harmlöst från början men blev en alltmer intensiv sport ju mer alla lärde sig hantera den. För Torstens del, som var en av de mest offensiva spelarna, resulterade i ett jordigt skrubbsår som inte ville läka på det mest ultimata sättet. Lite oroande över läkningen blev vi när det började rinna var från såret medan vi var på kirurg-IVA, men vi kunde inte varit på en mer ultimat placering egentligen, då de hade mest utrustning av alla avdelningar och mest hygieniskt tänkande. Torsten gjorde ett försök att få smita hem lite tidigare för att lägga om såret då vi snart skulle sluta, vår handledare insisterade dock att hon skulle få göra rent såret på samma sätt som de lägger om alla sår. På avdelningen tvättar de alla sår med klorhexidinsprit vid omläggning dagligen, vilket svider, ordentligt…
Torsten, vars tankar troligtvis kretsar kring varför han ställde upp på denna lilla operation.
Som vanligt är vi svenskar för tidiga till allt, denna sal blir senare så proppfullt att folk till och med står utanför dörrarna för att lyssna.
Två föreläsningstillfällen på en timme vardera sker för personalen på sjukhuset per vecka. Dels finns en för skjuksköterskorna på tisdagar och en för läkarna på onsdagar, där någon har fått i uppgift att berätta lite mer om vad de jobbar med inför alla andra för att dela med sig av kunskapen. Oerhört bra system för att få lite mer insikt och att hålla sig mer uppdaterad kring olika sjukdomstyper även när man är yrkesverksam. Nackdelen är ju dock att det tar cirka en timme per vecka för de som går dit, och att de missar morgonmötet den dagen. Om de har något cirkulationsschema för att få gå eller så är oklart, men det är en bra tanke med regelbunden utbildning!
Dags för kirurg-IVA! Vid första inblicken skulle denna avdelning helt klart ses som den mest avancerade och patientsäkra, då de är extremt noggranna med hygienen (i jämförelse med andra avdelningarna). Man får ej passera in utan att byta om till arbetskläder på plats, ha skoskydd och hårnät på sig, så det är ju ett steg helt klart i rätt riktning. Det fanns även mycket personal, tre sjuksköterskor på fyra patienter är ju en klar skillnad, samt ordentligt med utrustning som handskar, munskydd och tillräckligt med lakan till alla. På avdelningen fanns även en hel del teknisk apparatur, arytmi-övervakning till alla sängar, saturationsmätning och tre respiratorer. Fick en känsla av att det var den avdelning som mest liknande en svensk avdelning hittills.
Medicinavdelningen på KCMC tar emot dermatologipatienter, där de har två salar som är mer eller mindre fulla med patienter med hudsjukdomar av olika slag, däribland albinoism. Först trodde vi att det var relativt vanligt här med denna typ av hudsjukdom, men en sjuksköterska sade att detta sjukhus var det enda som hade kvalifikation för dermatologipatienter i Tanzania, vilket förklarade det stora antalet. De höll dessutom på att bygga upp en dermatologiklinik vilken skulle bli den första i östra Afrika.
The Uppsala-gang i full mundering utanför sjukhuset!
Den högsta valören, motsvarande ~40kr… Blir en hel del sedlar i plånboken när man gör ett uttag.
Att prata lite ekonomi med någon sjuksköterska har av ren nyfikenhet varit lockande från första början, men eftersom det bara är nyfikenheten som är anledningen så är det svårt att hitta ett bra tillfälle då det kan uppfattas som lite negativt samtalsämne. Hursomhelst så finns det bland annat på medicin- och kirurgavdelningarna speciella rum där det ”enbart” är plats för två patienter. Från början trodde vi att dessa enbart var för anhöriga till de som jobbade på sjukhuset, men tydligen så kunde man betala extra för att få vara i dessa salar. Här kunde vi observera att patienterna fick bra mycket bättre bemötande och även en chans till bibehållen integritet, då det inte är 10-15 andra patienter i salen. Annars kostar det normalt 5000 shilling (~20kr) per dygn att ligga inne på sjukhuset exklusive undersökningar och läkemedel. En normal lön för en sjuksköterska var enligt vår handledare runt 550,000 shilling (~2300kr) per månad.
Norge hade skänkt 10 luftmadrasser som skall användas vid hög risk för trycksår. Det behövdes. Eftersom vi hade erfarenhet av dessa madrasser så fick vi äran att blåsa upp dem.
Dags för lite kirurgi! Första dagen på kirurgavdelningen, i vanlig ordning fick vi ett bra välkomnande. Här fick man se överbeläggning så det heter duga, inte en chans att man kunde gå två personer i bredd i korridoren, och vi som trodde att det var överbelagt på medicinavdelningen, där det egentligen var hur rymligt som helst.
I Sverige känner man ibland att man verkligen inte hinner med som sjuksköterska, vilket också i många tillfällen är helt sant. Allt är dock relativt. Vi gick med en sjuksköterska som denna dag ansvarade för 35 patienter på kirurgavdelningen på grund av vad vi förstod som sjuk personal eller liknande. Det här var heller inga patienter som krävde enkel vård, utan det rörde sig om helt immobiliserade patienter som hade så kallade sträckning efter ett benbrott, alltså en lång spik genom skelettet för att dra ut det så det läker på rätt plats. För att få tyngd på denna spik så hänger man på ~2kg’s vikter på sidan av sängen för att få en sträckning. Eftersom något som detta omöjliggör att patienten kan röra sig under de veckorna denna sträckning äger rum så uppkommer även riktigt ordentliga trycksår, som även de skall tas hand om. Att man använder plattor och skruvar i Sverige känns numera väldigt uppskattat av oss. Så man kan minst sagt säga att det var fullt upp med dessa 35 patienter på en sjuksköterska, och vi valde förmodligen rätt dag att hjälpa henne, annars skulle nog inte alla patienter ha hunnits med att kontrollera om lakanen måste bytas (det byttes bara på de allra värsta då det inte fanns i tillräckligt till alla) och trycksår läggas om.
Då vi förlägger veckodagarna med arbetspass på K.C.M.C. (lokala sjukhuset) utgör helgen tid för vila och utflykter. Från andra inresande studenter fick vi höra om Marangu som ligger i djungeln vid foten av Kilimanjaro. Då klimatet i vår stad Moshi är väldigt torrt och kargt var det häftigt med tät djungel, forsande vattenfall och hundratals kombinerade kaffe- och bananplantage. Det var mitt i djungeln som vår guide stannade till vid ett litet stenhus. Där bodde kaffeodlaren, vars namn jag knappt kan uttala och således inte heller skriva, som var en äldre herre med riktigt glatt humör och vi kände oss varmt välkomna i hans hem där han berättade om hur han odlade sina kaffebönor till perfektion. Allt prat gjorde honom törstig och han ville definitivt bjuda på sitt egenodlade kaffe, något som vi var snabba med att tacka ja till. Efter en kort inspektion av de torkade kaffebönorna där de mindre bra lades undan, rostades de ljusa bönorna över öppen eld för att sedan malas med en stor trämortel. Det malda kaffet kokades över samma eld och åtnjöts i hans trädgård. Det tog inte många klunkar innan jag ärligt kunde säga att det var det bästa kaffet jag druckit i mitt liv.
Härligt att se lite rinnande vatten för en gångs skull.
Då John valde att stanna hemma och vara magsjuk fick jag gå ensam till sjukhuset för nästa placering: Medical I.C.U. Efter det sedvanliga timslånga morgonmötet (på swahili) var det dags att presentera utlänningen. På knackig swahili lyckades jag presentera vem jag var och var jag kom ifrån, det räckte för att få ett varmt välkomnande men jag kände ändå att jag ville komma lite närmre dem. Det finns vissa egenskaper som sjuksköterskor världen över delar och däribland humor för skämt om läkare. Jag var nu en stolt och respekterad medlem i MICU-gänget.
Det var även under tiden på MICU som jag och John började tvivla på en eventuell bestigning av Kilimanjaro vilket säkert glädjer familjemedlemmar och flickvänner. Dels på grund av kostnaden, avsaknaden av utrustning och kondition men fram för allt att 30 personer omkommer per år på den lilla kullen. En av mina patienter blev inlagd på MICU med diagnosen "high altitude sickness" vilket är den främsta dödsorsaken på Kili.
Det går att få bra utsikt från universitetsbyggnaden också.
Mycket varmt välkomnande på morgonmötet även här, vilket är det absolut mest positiva med denna visit. I princip alla uppskattar verkligen att man tar sig hit och en sjuksköterska vi pratade med trodde att det var obligatoriskt att åka! Men nej, som vi har kämpat för att få vara med om den här upplevelsen. Hursomhelst, dagen startade bra, men upplevelsen av avdelningen försämrades lite i och med att ronden hölls på swahili, och varade extremt länge. Efter en stunds observerande och pysslande med småsaker hängde vi med en sjuksköterska som verkade intresserad av att förklara hur allt fungerade och lät oss ge lite injektioner. Även här ser man en skillnad i skicket hos patienterna, en patient på en vanlig medicinavdelning med bland annat HIV, tuberkolos (och hostade blod), tidigare stroke, djup ventrombos, pleuravätska och nyligen bältros.
Höjdpunkten på dagen, 10 minuters fika med te och vitt bröd. Denna dag hade vi fuskat och tagit med oss en Kit Kat.
Så, sanna sjuksköterskestudenter som vi är så var vi självklart tvungna att ha en liten vadslagning om vem i huset som skulle vara först att drabbas av den härliga turistdiarréen, även kallad "the shits". Enligt oddsen skulle Torsten vara den först drabbade, då han fick flest röster på sig, men icke!
Torsten - 3 Madde - 1 John - 1 Tove - 0 Nick - 0
Så, lågoddsare i jämförelse med Torsten ligger man nu här hemma efter att ha blivit tvungen att gå hem från praktiken halvvägs genom dagen, då jag hade så pass mycket kramp i magen att jag inte kunde tänka och Torsten påstod att jag var alldeles för blek för mitt eget bästa. Så i motsatt till hatujambo (vi mår bra), så är det för min del sijambo kidogo (jag mår inte bra).
Man blir trött av att inte kunna äta ordentligt på 4 dagar.
Att det är oerhört svårt att få tillgång till bra internet, det är väl något man får leva med på en resa som denna. Men när vi faktiskt lyckas fixa mobilt bredband som ibland till och med facebook fungerar relativt stabilt på, men bloggsidan totalvägrar att fungera, då blir man lite irriterad. Av någon anledning så kräver bloggen en stabil anslutning, annars loggas man automatiskt ut. Vilket betyder att vi loggas ut från bloggen ungefär var 5’e sekund… Så vi ursäktar för oerhört dålig uppdatering, vi ska på något vis försöka lösa det, annars får det bli massuppdateringar vid de tillfällena vi har tillgång till bättre internet!
