Dags för kirurg-IVA! Vid första inblicken skulle denna avdelning helt klart ses som den mest avancerade och patientsäkra, då de är extremt noggranna med hygienen (i jämförelse med andra avdelningarna). Man får ej passera in utan att byta om till arbetskläder på plats, ha skoskydd och hårnät på sig, så det är ju ett steg helt klart i rätt riktning. Det fanns även mycket personal, tre sjuksköterskor på fyra patienter är ju en klar skillnad, samt ordentligt med utrustning som handskar, munskydd och tillräckligt med lakan till alla. På avdelningen fanns även en hel del teknisk apparatur, arytmi-övervakning till alla sängar, saturationsmätning och tre respiratorer. Fick en känsla av att det var den avdelning som mest liknande en svensk avdelning hittills.
Medicinavdelningen på KCMC tar emot dermatologipatienter, där de har två salar som är mer eller mindre fulla med patienter med hudsjukdomar av olika slag, däribland albinoism. Först trodde vi att det var relativt vanligt här med denna typ av hudsjukdom, men en sjuksköterska sade att detta sjukhus var det enda som hade kvalifikation för dermatologipatienter i Tanzania, vilket förklarade det stora antalet. De höll dessutom på att bygga upp en dermatologiklinik vilken skulle bli den första i östra Afrika.
The Uppsala-gang i full mundering utanför sjukhuset!
Norge hade skänkt 10 luftmadrasser som skall användas vid hög risk för trycksår. Det behövdes. Eftersom vi hade erfarenhet av dessa madrasser så fick vi äran att blåsa upp dem.
Dags för lite kirurgi! Första dagen på kirurgavdelningen, i vanlig ordning fick vi ett bra välkomnande. Här fick man se överbeläggning så det heter duga, inte en chans att man kunde gå två personer i bredd i korridoren, och vi som trodde att det var överbelagt på medicinavdelningen, där det egentligen var hur rymligt som helst.
I Sverige känner man ibland att man verkligen inte hinner med som sjuksköterska, vilket också i många tillfällen är helt sant. Allt är dock relativt. Vi gick med en sjuksköterska som denna dag ansvarade för 35 patienter på kirurgavdelningen på grund av vad vi förstod som sjuk personal eller liknande. Det här var heller inga patienter som krävde enkel vård, utan det rörde sig om helt immobiliserade patienter som hade så kallade sträckning efter ett benbrott, alltså en lång spik genom skelettet för att dra ut det så det läker på rätt plats. För att få tyngd på denna spik så hänger man på ~2kg’s vikter på sidan av sängen för att få en sträckning. Eftersom något som detta omöjliggör att patienten kan röra sig under de veckorna denna sträckning äger rum så uppkommer även riktigt ordentliga trycksår, som även de skall tas hand om. Att man använder plattor och skruvar i Sverige känns numera väldigt uppskattat av oss. Så man kan minst sagt säga att det var fullt upp med dessa 35 patienter på en sjuksköterska, och vi valde förmodligen rätt dag att hjälpa henne, annars skulle nog inte alla patienter ha hunnits med att kontrollera om lakanen måste bytas (det byttes bara på de allra värsta då det inte fanns i tillräckligt till alla) och trycksår läggas om.
Då John valde att stanna hemma och vara magsjuk fick jag gå ensam till sjukhuset för nästa placering: Medical I.C.U. Efter det sedvanliga timslånga morgonmötet (på swahili) var det dags att presentera utlänningen. På knackig swahili lyckades jag presentera vem jag var och var jag kom ifrån, det räckte för att få ett varmt välkomnande men jag kände ändå att jag ville komma lite närmre dem. Det finns vissa egenskaper som sjuksköterskor världen över delar och däribland humor för skämt om läkare. Jag var nu en stolt och respekterad medlem i MICU-gänget.
Det var även under tiden på MICU som jag och John började tvivla på en eventuell bestigning av Kilimanjaro vilket säkert glädjer familjemedlemmar och flickvänner. Dels på grund av kostnaden, avsaknaden av utrustning och kondition men fram för allt att 30 personer omkommer per år på den lilla kullen. En av mina patienter blev inlagd på MICU med diagnosen "high altitude sickness" vilket är den främsta dödsorsaken på Kili.
Det går att få bra utsikt från universitetsbyggnaden också.
Mycket varmt välkomnande på morgonmötet även här, vilket är det absolut mest positiva med denna visit. I princip alla uppskattar verkligen att man tar sig hit och en sjuksköterska vi pratade med trodde att det var obligatoriskt att åka! Men nej, som vi har kämpat för att få vara med om den här upplevelsen. Hursomhelst, dagen startade bra, men upplevelsen av avdelningen försämrades lite i och med att ronden hölls på swahili, och varade extremt länge. Efter en stunds observerande och pysslande med småsaker hängde vi med en sjuksköterska som verkade intresserad av att förklara hur allt fungerade och lät oss ge lite injektioner. Även här ser man en skillnad i skicket hos patienterna, en patient på en vanlig medicinavdelning med bland annat HIV, tuberkolos (och hostade blod), tidigare stroke, djup ventrombos, pleuravätska och nyligen bältros.
Höjdpunkten på dagen, 10 minuters fika med te och vitt bröd. Denna dag hade vi fuskat och tagit med oss en Kit Kat.
Inväntar att en ambulans (i de flesta fall taxi) skall komma så att man får springa ut, slänga upp patienten på en bår för att ta in till akutrummet, om det är en kritisk patient.
Wow, vilka dagar vi fick uppleva när vi spenderade vår tid på i sjukhusets akutrum. Som tidigare nämnt så blev vi i princip lämnade i och med att de förstod att vi visste vad vi höll på med och kunde samarbeta med läkarna. Vi har fått sett sådana extrema fall som vi inte kommit i närheten av hemma i Sverige, som exempelvis en oerhört dålig patient med obehandlad struma. Sådana fall upptäcks så tidigt hemma och behandlas att man sällan får se hur dålig patienten faktiskt kan bli. Mycket intressant och framförallt lärorikt att få se det plus alla tropiska sjukdomar som man sällan ser. Vi saknar vår fantastika handledare som vi hade...
Chillin' in the dark! Med vår nya husgäst från Nya Zeeland
Internet har inte varit det lättaste att ha åtkomst till, vi har nu blivit registrerade på Kilimanjaro Christian Medical University College och har därmed tillgång till deras internet. Problemet är att våra arbetsdagar är 07.30-14.30, efter det skall man äta lunch, vilket ibland kan ta ett tag, igår var vi på en restaurang och åt middag där det tog 1,5 timme att få maten. Vid 18-tiden börjar det bli mörkt och då bör vi ej vara utomhus, och universitetet ligger en bit ifrån där vi bor.Därför får vi ursäkta för att redan så tidigt blivit dåliga på att uppdatera, men vi får uppdatera lite i efterhand! Sedan när vi väl kommer till universitetet finns det inga garantier att det finns el, man får ta det som det kommer, pole pole, hakuna matata.
Av någon anledning så har vi blivit lämnade rätt mycket ensamma, känslan är att vi börjar komma in i gänget, vi vet vad som skall utföras med vitalparametrar och dylikt när en ny patient ankommer och rapporterar sedan till läkaren när han kommer in till patienten och för en diskussion med honom om vilka åtgärder som skall göras.
Angående fika och lunchraster i Sverige, vi har verkligen lärt oss uppskatta dem! På dagskiftet så har sjuksköterskorna cirka 10 minuters fika som vi förstår det, där man får dricka lite te och äta smörgås utan pålägg. Lunch äter man när man har slutat, därmed blir verkligen dagens höjdpunkt det där fikat, i synnerhet då detta te var det godaste vi någonsin druckit! Idag däremot, så var det strömavbrott på sjukhuset från 9 på morgonen och framåt, vilket innebar att fikat blev inställt. Vi gjorde ett försök att bara äta bröd men sjuksköterskorna kollade på oss som om vi var helt underliga och förstod inte hur man kunde vilja ha bara bröd. Men vi hade en halv Milky Way att dela på, så att vi klarade oss.
En överblick över vart våra patienter kommer från! (Plus lite till då sjukhuset är ett regionssjukhus för 16 miljoner människor)
Idag är det dags! På morgonen fick vi välja vilka avdelningar vi ville spendera vår tid här på. Eftersom vi är de första från Uppsala Universitet som kommer till det här universitetssjukhuset så har vi i princip helt fria tyglar att göra vad vi vill, både gällande vår praktik och vår studie. Vi valde att börja med en vecka på deras akutmottagning, som visade sig vara ett mycket bra val. Oerhört trevlig personal och extremt intressant att få se hur de hanterar sitt akutrum, där vi valde att vara, med de få resurserna som faktiskt fanns jämfört med det vi var vana med. Hela tiden får man använda sitt uppfinnelserika sinne för att lösa problem som vi i Sverige är "bortskämda" med att alltid ha tillgång till någon rackarns apparat att använda. Har även hittat en suverän sjuksköterska som handledare som är oerhört öppen och kan prata om det mesta, vilket är skönt då det ibland kan vara känsligt att ta upp vissa skillnader som finns mellan kulturerna, exempelvis religion och abort.
Det är dock svårt att förstå patientens anamnes, oftast går det väldigt fort när patienten kommer in på akutrummet, någon säger någon mening på swahili och sedan är arbetet igång. Ibland är vi till och med osäkra om de inne på akutrummmet vet vad anledningen till att patienten är där för. Syftet är i första hand att upprätthålla livet hos patienten, något som kommer upp lite då och då. Exempelvis hos en patient som krampande där vi skulle sätta en PVK (infart i blodkärl för läkemedel) och sjuksköterskan bakom lite uppspelt säger "save life, save life".
