Hatujambo!

Det sista av målen vi hade under fyradagarssafarit. Vi började resan hit på kvällen för att tälta med översikt över hela kratern, på cirka 2900 meters höjd över havet. En helt klart mäktig syn att se den gamla kratern efter vulkanen vars diameter är nästan 2 mil. Här lyckades vi faktiskt få en glimt på det sista djuret vi behövde för att lyckas med ett av de större målen med resan – ”The Big Five”. Nu har vi alltså sett: afrikansk buffel, lejon, leopard, elefant och till slut noshörningen! I och med detta kunde vi avsluta safarin med ett leende på läpparna, en helt klart lyckad utflykt. 

Nationalpark nummer två av tre på resan, Serengeti. I mitt tycke den mest otroliga och intressanta av de alla. Efter en lång (extremt lång, på dåliga vägar) var vi ännu djupare in i Lejonkungen, känslan av alla djuren man såg gjorde att i alla fall jag konstant letade efter ställen som kunde använts som inspiration för filmen, vilket dock misslyckades…

Oerhört många djur fanns, och trots Serengetis otroliga 14,763 kvadratkilometer fick vi se en hel del djur såsom gnuer, elefanter, flodhästar, hyenor, zebror, giraffer, lejon, geparder och efter flitigt letande, leoparden! Leoparden var enligt vår guide ett av de djur ur ”The Big Five” som har en tendens att missas, så det var oerhört glada små Uppsalastudenter i bilen när det råkade sig så att den vandrade precis bredvid bilen!

Zebror var det gott om, likaså fåglar som tar snålskjuts på ryggen, those sneaky birds…

Lejonhona som inte såg alltför glad ut, ibland var det skönt att vara i en bil.

Torsten chillar lite framför sina vänner.

Den efterlängtade leoparden, slickar sig runt munnen medan den var på väg till ett träd, troligtvis hade den gömt några gamla matrester där. En kebabtallrik kanske?

Vår tältplats. Vi trodde att vi skulle bo på något inhägnat område, men icke. Vid träden närmast tältet hade elefanter vandrat och ätit frukost på morgonkvisten. Tur att man inte väcks så lätt, värre var det för Torsten, som kände ett starkt obehag för att de skulle råka kliva på oss…

Efter en givande förmiddag är det dags för efterlängtad lunch och vi stannar till vid en backe med utsikt över en floddal med betande djur. Jag tar en tugga på min kycklingklubba och beundrar landskapet framför mig. En tjuvaktig apa ser att jag är distraherad och inte håller uppsikt över lunchlådan i knäet. Han utför en makaber hit’n’run som involverar bakåtvolter där bytet blev min enda smörbulle. Damn you monkey.. 

Vi fortsätter genom parken på smala grusvägar och stöter på impalas, babianer, zebror och ett stort antal fågelarter. I november är Tarangire en av de troligaste parker att få se elefanter i så när vi hade kört förbi den hundrade högen med elefantspillning undrade vi vart de hade gömt sig. Guiden skrattar åt mig och rattar vidare den stora safaritrucken, minuter senare stannar vi till vid en elefanthord som går loss på vegetationen. Senare under middagen uppskattar vi att vi har sett fler än 300 elefanter, inte dåligt för första safaridagen. 

'Lillen' i familjen. 

Ingen bråkar när elefanthorden korsar vägen. 

John och jag på första parkett i safaritrucken. 

(4/11-12)

Så var det dags, en kort, rolig och intensiv vecka avklarad. Dags att ta sig tillbaka till verkligheten för att plugga stenhårt inför kommande tenta och så var det ju projektarbetet också. Fullt upp!

(3/11-12)

Troligtvis något av det mest fantastiska man kan göra, skulle egentligen åka ifrån vår bungalow klockan 5 för att åka 45 minuter mot delfinernas Mekka men som tur var så fick vi en sovmorgon på två timmar då det var fullbokat på morgonen. Vi fick låna en ordentligt begagnade snorkelutrustning och begav oss ned till stranden där det stod en typisk afrikansk båt, där guiden fick sitta och tömma ur vatten lite hela tiden, helt okej. Vad vi inte var beredda på var att vågorna skulle vara extrema, med en kanske liten överdrift så pratar vi två meter höga vågor, och vi sittandes i denna lilla träbåt och det stänker vatten på oss vid varje våg. Detta medförde också tyvärr att vi inte kunde ta med oss kameror, så inga bilder på söta delfiner.

Efter kanske 30 minuters båtande i detta vatten var vi på plats där delfinerna lekte, helt otroligt att få se dessa varelser komma upp till ytan för att andas. Vi åker närmare och guiden skriker ”prepare prepare prepare!” och vi sitter som på nålar allihop, med simfenor och hela kittet på oss. ”JUMP JUMP JUMP LOOK DOWN” skriker guiden och vi hoppar i vattnet och kollar ned och får se 4-5 bottlenose dolphins leka under vattnet. Ibland simma runt som galningar och ibland ägna sig åt rena rama wrestlingmatcherna. Vid något tillfälle kom man så nära som en armslängds avstånd till dem. På detta vis höll det på och vi åkte runt med båten och hoppade i ett par gånger, tills vi plötsligt började förstå att kombinationen av trötthet, sjösjukhet, hypoxi efter att ha hållt andan så många gånger samt en oerhört salt smak i hela halsen utlöste ett oerhört illamående. Detta resulterade i att hälften av vårt lilla gäng matade delfinerna med lite nedbryten mat från gårdagen. Tur att vi inte hade tid att äta frukost denna dag…

(2/11-12)

Att ta båten för att komma till en ö vars enda ändamål är att agera som restaurang är inte något man gör varje dag. Riktigt god sjömat (fisk & skaldjur) hade de att erbjuda och man kunde inte riktigt förstå att detta faktiskt var Afrika, kontrasten mellan vårt lilla ”hem” i Moshi och detta var så extrem. För att komma ut till restaurangen var en herre tvungen att simma ut till båten för att hämta den och ta oss till ön, tidvattensskillnaden på Zanzibar är dock så stor att vi några timmar senare kunde gå tillbaka på en liten mur de hade byggt, coolt!

(31/10-12)

Zanzibar är tydligen ett land som är känt för att vara ett bra ställe att odla många olika sorters kryddor, så vi gjorde en utflykt till ett ställe där de visade upp massor av olika kryddor som växte, som man fick smaka, lukta och ibland till och med kleta in ansiktet med om man ville det. Väldigt intressant att se hur innehållet i kryddburkarna faktiskt ser ut innan de hamnar där, och vad de mer kan användas till, i medicinska syften etc.

Torsten dricker lite kokos!

Efter utflykten smet vi vidare norröver mot Nungwi, för att checka in i vår bungalow på stranden, inte helt fel.

(27/10-12)

På något vis hamnade vi i en intensiv men intressant diskussion med några överläkare på kirurg-IVA i veckan. En äldre man som påstod att han skulle få de sista jordnötterna eftersom han var ”on the way out” och skulle dö närsomhelst då han var långt över medelåldern här i Tanzania. Han hade också varit i Sverige på 70-talet och vidareutbildat sig, och kom fortfarande ihåg hur man frågade efter det viktigaste, det vill säga ”kan jag få en kaffe, tack”. Vi hade också en het diskussion kring hur bidrag till Tanzania används och vart det faktiskt tar vägen. Enligt denna överläkare så borde man inte kalla det för korruption utan istället smörjmedel för att få ett bra arbete utfört. En lite ny synpunkt på det hela.

(26/10-12)

International Frisbee. De internationella studenternas höjdpunkt under veckorna för att slappna av från praktik eller studier. Något som lät så harmlöst från början men blev en alltmer intensiv sport ju mer alla lärde sig hantera den. För Torstens del, som var en av de mest offensiva spelarna, resulterade i ett jordigt skrubbsår som inte ville läka på det mest ultimata sättet. Lite oroande över läkningen blev vi när det började rinna var från såret medan vi var på kirurg-IVA, men vi kunde inte varit på en mer ultimat placering egentligen, då de hade mest utrustning av alla avdelningar och mest hygieniskt tänkande. Torsten gjorde ett försök att få smita hem lite tidigare för att lägga om såret då vi snart skulle sluta, vår handledare insisterade dock att hon skulle få göra rent såret på samma sätt som de lägger om alla sår. På avdelningen tvättar de alla sår med klorhexidinsprit vid omläggning dagligen, vilket svider, ordentligt…

Torsten, vars tankar troligtvis kretsar kring varför han ställde upp på denna lilla operation.

(25/10-12)

Som vanligt är vi svenskar för tidiga till allt, denna sal blir senare så proppfullt att folk till och med står utanför dörrarna för att lyssna.

Två föreläsningstillfällen på en timme vardera sker för personalen på sjukhuset per vecka. Dels finns en för skjuksköterskorna på tisdagar och en för läkarna på onsdagar, där någon har fått i uppgift att berätta lite mer om vad de jobbar med inför alla andra för att dela med sig av kunskapen. Oerhört bra system för att få lite mer insikt och att hålla sig mer uppdaterad kring olika sjukdomstyper även när man är yrkesverksam. Nackdelen är ju dock att det tar cirka en timme per vecka för de som går dit, och att de missar morgonmötet den dagen. Om de har något cirkulationsschema för att få gå eller så är oklart, men det är en bra tanke med regelbunden utbildning!

(25/10-12)

Dags för kirurg-IVA! Vid första inblicken skulle denna avdelning helt klart ses som den mest avancerade och patientsäkra, då de är extremt noggranna med hygienen (i jämförelse med andra avdelningarna). Man får ej passera in utan att byta om till arbetskläder på plats, ha skoskydd och hårnät på sig, så det är ju ett steg helt klart i rätt riktning. Det fanns även mycket personal, tre sjuksköterskor på fyra patienter är ju en klar skillnad, samt ordentligt med utrustning som handskar, munskydd och tillräckligt med lakan till alla. På avdelningen fanns även en hel del teknisk apparatur, arytmi-övervakning till alla sängar, saturationsmätning och tre respiratorer. Fick en känsla av att det var den avdelning som mest liknande en svensk avdelning hittills.