Någon gång under veckan när vi pratade om det lite tabubelagda ämnet religion så lyckades vi lova att vi skulle komma till kyrkan i söndags. Detta är inte precis det vi brukar ha på schemat varje söndag i Sverige men vi tänkte att det helt klart kan vara intressant att få se hur det fungerar här nere. Vad vi fick reda på efter vårat löfte var dock att det började redan 07.30, på en söndag. Men snälla små gossar som vi är så ställde vi upp tillsammans med Nick och knatade iväg till kyrkan. Sången var verkligen fantastisk, helt organiserat med en herre som stod och dirigerade lite framför den enorma massan, mycket imponerande!
Utanför sjukhuset är det inte speciellt viktigt med källsortering, då allt bränns i en grop i trädgården. På sjukhuset är det dock serious business. (Bäst att skriva ned vilken tunna man skulle slänga foten i utifall man råkar tappa en!)
Inväntar att en ambulans (i de flesta fall taxi) skall komma så att man får springa ut, slänga upp patienten på en bår för att ta in till akutrummet, om det är en kritisk patient.
Wow, vilka dagar vi fick uppleva när vi spenderade vår tid på i sjukhusets akutrum. Som tidigare nämnt så blev vi i princip lämnade i och med att de förstod att vi visste vad vi höll på med och kunde samarbeta med läkarna. Vi har fått sett sådana extrema fall som vi inte kommit i närheten av hemma i Sverige, som exempelvis en oerhört dålig patient med obehandlad struma. Sådana fall upptäcks så tidigt hemma och behandlas att man sällan får se hur dålig patienten faktiskt kan bli. Mycket intressant och framförallt lärorikt att få se det plus alla tropiska sjukdomar som man sällan ser. Vi saknar vår fantastika handledare som vi hade...
Chillin' in the dark! Med vår nya husgäst från Nya Zeeland
Internet har inte varit det lättaste att ha åtkomst till, vi har nu blivit registrerade på Kilimanjaro Christian Medical University College och har därmed tillgång till deras internet. Problemet är att våra arbetsdagar är 07.30-14.30, efter det skall man äta lunch, vilket ibland kan ta ett tag, igår var vi på en restaurang och åt middag där det tog 1,5 timme att få maten. Vid 18-tiden börjar det bli mörkt och då bör vi ej vara utomhus, och universitetet ligger en bit ifrån där vi bor.Därför får vi ursäkta för att redan så tidigt blivit dåliga på att uppdatera, men vi får uppdatera lite i efterhand! Sedan när vi väl kommer till universitetet finns det inga garantier att det finns el, man får ta det som det kommer, pole pole, hakuna matata.
Av någon anledning så har vi blivit lämnade rätt mycket ensamma, känslan är att vi börjar komma in i gänget, vi vet vad som skall utföras med vitalparametrar och dylikt när en ny patient ankommer och rapporterar sedan till läkaren när han kommer in till patienten och för en diskussion med honom om vilka åtgärder som skall göras.
Angående fika och lunchraster i Sverige, vi har verkligen lärt oss uppskatta dem! På dagskiftet så har sjuksköterskorna cirka 10 minuters fika som vi förstår det, där man får dricka lite te och äta smörgås utan pålägg. Lunch äter man när man har slutat, därmed blir verkligen dagens höjdpunkt det där fikat, i synnerhet då detta te var det godaste vi någonsin druckit! Idag däremot, så var det strömavbrott på sjukhuset från 9 på morgonen och framåt, vilket innebar att fikat blev inställt. Vi gjorde ett försök att bara äta bröd men sjuksköterskorna kollade på oss som om vi var helt underliga och förstod inte hur man kunde vilja ha bara bröd. Men vi hade en halv Milky Way att dela på, så att vi klarade oss.
En överblick över vart våra patienter kommer från! (Plus lite till då sjukhuset är ett regionssjukhus för 16 miljoner människor)
Idag är det dags! På morgonen fick vi välja vilka avdelningar vi ville spendera vår tid här på. Eftersom vi är de första från Uppsala Universitet som kommer till det här universitetssjukhuset så har vi i princip helt fria tyglar att göra vad vi vill, både gällande vår praktik och vår studie. Vi valde att börja med en vecka på deras akutmottagning, som visade sig vara ett mycket bra val. Oerhört trevlig personal och extremt intressant att få se hur de hanterar sitt akutrum, där vi valde att vara, med de få resurserna som faktiskt fanns jämfört med det vi var vana med. Hela tiden får man använda sitt uppfinnelserika sinne för att lösa problem som vi i Sverige är "bortskämda" med att alltid ha tillgång till någon rackarns apparat att använda. Har även hittat en suverän sjuksköterska som handledare som är oerhört öppen och kan prata om det mesta, vilket är skönt då det ibland kan vara känsligt att ta upp vissa skillnader som finns mellan kulturerna, exempelvis religion och abort.
Det är dock svårt att förstå patientens anamnes, oftast går det väldigt fort när patienten kommer in på akutrummet, någon säger någon mening på swahili och sedan är arbetet igång. Ibland är vi till och med osäkra om de inne på akutrummmet vet vad anledningen till att patienten är där för. Syftet är i första hand att upprätthålla livet hos patienten, något som kommer upp lite då och då. Exempelvis hos en patient som krampande där vi skulle sätta en PVK (infart i blodkärl för läkemedel) och sjuksköterskan bakom lite uppspelt säger "save life, save life".
Utsikt från tredje våningen på universitetet, inte illa!
Andra dagen, oerhört förhoppningsfulla om vad dagen har att bjuda på beger vi oss till the registration office klockan 08.00. Återigen träffar vi på en trevlig kvinna, Mrs A, som skulle hantera alla papper och pengarna som behövdes för att bli registrerade. Papper är något vi tydligen inte är så bra på, någonstans på vägen hade informationen inte gått fram om allt vi behövde ha med oss. Efter mycket ursäktande från vår sida så får vi några timmar på oss att fixa fram det som behövdes innan det stängde, spännande då vi inte varit nere i staden att ha lite små uppdrag att ordna på tidspress. Stressen lindrades inte heller av att bankomaten tog ett betalkort från en av oss i sällskapet.
Vid registreringen träffade vi även en läkarstudent från Nya Zeeland som precis anlänt, Nick, som även han skulle vara här i cirka en månad för praktik. Det visade sig att han hade fått ett eget hus, aningen småläskigt att bo ensam i ett relativt stort hus utomlands i detta mörker. Härlig person som i princip hade samma pappersproblem som vi, så vi tog hjälp av varandra. Vi lyckades fixa allt vad vi behövde för att bli godkända, med hela 5 minuters marginal! Så nu var vi registrerade och klara för att påbörja praktiken!
Vi fick också träffa the dean (mycket viktig person!) som hade hand om alla sjuksköterskor och prata igenom lite vart vi ville vara och vad vi ville utföra för projekt, och hon verkade riktigt fascinerad av vårt arbete, det känns tryckt! Vi har fortfarande inte beskrivit här i bloggen vad vårt examensarbete handlar om, men det är en cliffhanger, det kommer. Inga scrubs på idag. Men imorgon, klockan 09.00, då händer det, spännande!
(Eftersom det var lite svårare med internet än vad vi trodde så gör vi inlägg lite bakåt i tiden istället!)
Efter en hel del väntande, 7,5 timmar, på flygplatsen i staden Qatar som förövrigt verkade vara en rätt cool stad, med sina 34 graders värme på kvällen ett bra tag efter att solen gått ned så fick vi äntligen kliva på nästa plan för en nattripp till vår slutdestination. Riktigt härligt flygplan (det var inte ens ett halvår gammalt!) som dessutom bjöd på middag klockan 03.30 på natten, inte speciellt hungriga men lika bra att äta upp sig, vet aldrig när man hinner med att äta igen när man landat i ett nytt land. Och tur var väl det, det skulle visa sig att vi fick vänta ett bra tag innan nästa måltid.
Vi mötte upp vår chaufför, Mr L på flygplatsen som skjutsade oss till Moshi och sjukhuset där vi skulle bo. När vi kom fram till vårt compound fick vi reda på att vi fyra som åker från Uppsala skulle få ett helt hus för oss själva, mycket spännande! Dock så hade ingen nycklarna till huset, men vår snälla chaufför hjälpte oss med det lilla problemet så det sedan löste sig och visade oss dessutom närmsta mini-supermarket, allt tog säkerligen 2-3 timmar, när han egentligen bara behövde åka och hämta oss, så all cred till honom! Huset visade sig vara välutrustat dessutom, mycket bra myggnät på alla fönster, toaletter, varmvatten vid behov och el större delen av dagarna! Sist men inte minst har alla husen sin egen housekeeper, en riktigt härlig person även det!
Kommer säkerligen komma tillbaka till detta hur många gånger som helst under bloggens gång, men känslan hittils är verkligen att man måste ha tålamod, allt går inte att lösa direkt, men det ordnar sig. Vi gjorde till exempel ett försök att fixa nya sim-kort, men registreringssystemet låg nere så det fick skjutas upp. Det fick bli lite nudlar sen hem till huset, laga mat och bara njuta av att vara framme ett tag, med utsikt över Kilimanjaro.
Efter en stressig natt med packning och sista-minuten-lösningar lyckades vi så klart ändå komma iväg i tid. Nu sitter vi på Doha International Airport och inväntar nästa flygavgång som är beräknad till 02.05. John sken upp som ett barn när han fann coca-cola i affären, det finns tydligen i andra länder också.
Funderar på om det går att köpa några fat råolja billigt och skicka hem till Sverige för att dryga ut studentkassan. "Torstens Bensin och Sjukvård" känns som ett givande koncept.
Första försöket att lokalisera sig i Moshi via kartor, det gick medel.
Efter en lång tids sommar och mycket väntan har helt plötsligt stunden kommit, men hur kunde det gå så snabbt. Just nu står vi här, med mindre än 10 timmar kvar tills avfärd mot Arlanda, har precis insett att det här verkligen kommer bli av, och precis börjat packa, classic. Den här bloggen kommer att handla om vår resa till Moshi, Tanzania, där vi skall tillbringa våra nästkommande tre månader. Vistelsen kommer bestå av en månads praktik på ett sjukhus och utförandet av vårt examensarbete, samt (förhoppningsvis) en hel del roligt och intressant intryckt mellan praktik, datainsamlingar och åtskilliga timmar med skrivande!
Bakom bloggen finns sjuksköterskestudenterna Andreas Torstensson och John Lönnroos och vi går sista terminen på sjuksköterskeprogrammet på Uppsala Universitet. Nu ska bara Torsten hitta sitt pass...
