(27/10-12)
På något vis hamnade vi i en intensiv men intressant diskussion med några överläkare på kirurg-IVA i veckan. En äldre man som påstod att han skulle få de sista jordnötterna eftersom han var ”on the way out” och skulle dö närsomhelst då han var långt över medelåldern här i Tanzania. Han hade också varit i Sverige på 70-talet och vidareutbildat sig, och kom fortfarande ihåg hur man frågade efter det viktigaste, det vill säga ”kan jag få en kaffe, tack”. Vi hade också en het diskussion kring hur bidrag till Tanzania används och vart det faktiskt tar vägen. Enligt denna överläkare så borde man inte kalla det för korruption utan istället smörjmedel för att få ett bra arbete utfört. En lite ny synpunkt på det hela.
Vi pratade också en hel del om de oerhört många trafikskador som sker här, där det ofta är motorcyklar inblandade, med förare utan hjälm på sig. Egentligen så är det böter och man kan till och med få fängelse för att köra utan hjälm, ändå är det troligtvis över 80 % som kör utan hjälm eller med hjälmen bakom sig av någon anledning. Även fast man ibland ser poliser på vägarna, men det verkar bortses. Motorcyklarna ses även som ett oerhört billigt transportfordon som heller inte kostar speciellt mycket i bränslekostnader, då bränsle är dyrt även här, om man jämför med inkomsten. De flesta motorcyklarna är kopior som med dålig kvalité där bromsarna oerhört ofta kan sluta fungera lite plötsligt, vilket inte är helt optimalt.
Den troligtvis vanligaste transportmetoden för locals, kostar lite över en krona att åka (beroende på vilken linje) där man trycker in så absolut många som det går i minibussen.
Någon gång under veckan när vi pratade om det lite tabubelagda ämnet religion så lyckades vi lova att vi skulle komma till kyrkan i söndags. Detta är inte precis det vi brukar ha på schemat varje söndag i Sverige men vi tänkte att det helt klart kan vara intressant att få se hur det fungerar här nere. Vad vi fick reda på efter vårat löfte var dock att det började redan 07.30, på en söndag. Men snälla små gossar som vi är så ställde vi upp tillsammans med Nick och knatade iväg till kyrkan. Sången var verkligen fantastisk, helt organiserat med en herre som stod och dirigerade lite framför den enorma massan, mycket imponerande!
Utsikt från tredje våningen på universitetet, inte illa!
Andra dagen, oerhört förhoppningsfulla om vad dagen har att bjuda på beger vi oss till the registration office klockan 08.00. Återigen träffar vi på en trevlig kvinna, Mrs A, som skulle hantera alla papper och pengarna som behövdes för att bli registrerade. Papper är något vi tydligen inte är så bra på, någonstans på vägen hade informationen inte gått fram om allt vi behövde ha med oss. Efter mycket ursäktande från vår sida så får vi några timmar på oss att fixa fram det som behövdes innan det stängde, spännande då vi inte varit nere i staden att ha lite små uppdrag att ordna på tidspress. Stressen lindrades inte heller av att bankomaten tog ett betalkort från en av oss i sällskapet.
Vid registreringen träffade vi även en läkarstudent från Nya Zeeland som precis anlänt, Nick, som även han skulle vara här i cirka en månad för praktik. Det visade sig att han hade fått ett eget hus, aningen småläskigt att bo ensam i ett relativt stort hus utomlands i detta mörker. Härlig person som i princip hade samma pappersproblem som vi, så vi tog hjälp av varandra. Vi lyckades fixa allt vad vi behövde för att bli godkända, med hela 5 minuters marginal! Så nu var vi registrerade och klara för att påbörja praktiken!
Vi fick också träffa the dean (mycket viktig person!) som hade hand om alla sjuksköterskor och prata igenom lite vart vi ville vara och vad vi ville utföra för projekt, och hon verkade riktigt fascinerad av vårt arbete, det känns tryckt! Vi har fortfarande inte beskrivit här i bloggen vad vårt examensarbete handlar om, men det är en cliffhanger, det kommer. Inga scrubs på idag. Men imorgon, klockan 09.00, då händer det, spännande!
