Hatujambo!

Det sista av målen vi hade under fyradagarssafarit. Vi började resan hit på kvällen för att tälta med översikt över hela kratern, på cirka 2900 meters höjd över havet. En helt klart mäktig syn att se den gamla kratern efter vulkanen vars diameter är nästan 2 mil. Här lyckades vi faktiskt få en glimt på det sista djuret vi behövde för att lyckas med ett av de större målen med resan – ”The Big Five”. Nu har vi alltså sett: afrikansk buffel, lejon, leopard, elefant och till slut noshörningen! I och med detta kunde vi avsluta safarin med ett leende på läpparna, en helt klart lyckad utflykt. 

Nationalpark nummer två av tre på resan, Serengeti. I mitt tycke den mest otroliga och intressanta av de alla. Efter en lång (extremt lång, på dåliga vägar) var vi ännu djupare in i Lejonkungen, känslan av alla djuren man såg gjorde att i alla fall jag konstant letade efter ställen som kunde använts som inspiration för filmen, vilket dock misslyckades…

Oerhört många djur fanns, och trots Serengetis otroliga 14,763 kvadratkilometer fick vi se en hel del djur såsom gnuer, elefanter, flodhästar, hyenor, zebror, giraffer, lejon, geparder och efter flitigt letande, leoparden! Leoparden var enligt vår guide ett av de djur ur ”The Big Five” som har en tendens att missas, så det var oerhört glada små Uppsalastudenter i bilen när det råkade sig så att den vandrade precis bredvid bilen!

Zebror var det gott om, likaså fåglar som tar snålskjuts på ryggen, those sneaky birds…

Lejonhona som inte såg alltför glad ut, ibland var det skönt att vara i en bil.

Torsten chillar lite framför sina vänner.

Den efterlängtade leoparden, slickar sig runt munnen medan den var på väg till ett träd, troligtvis hade den gömt några gamla matrester där. En kebabtallrik kanske?

Vår tältplats. Vi trodde att vi skulle bo på något inhägnat område, men icke. Vid träden närmast tältet hade elefanter vandrat och ätit frukost på morgonkvisten. Tur att man inte väcks så lätt, värre var det för Torsten, som kände ett starkt obehag för att de skulle råka kliva på oss…

(3/11-12)

Troligtvis något av det mest fantastiska man kan göra, skulle egentligen åka ifrån vår bungalow klockan 5 för att åka 45 minuter mot delfinernas Mekka men som tur var så fick vi en sovmorgon på två timmar då det var fullbokat på morgonen. Vi fick låna en ordentligt begagnade snorkelutrustning och begav oss ned till stranden där det stod en typisk afrikansk båt, där guiden fick sitta och tömma ur vatten lite hela tiden, helt okej. Vad vi inte var beredda på var att vågorna skulle vara extrema, med en kanske liten överdrift så pratar vi två meter höga vågor, och vi sittandes i denna lilla träbåt och det stänker vatten på oss vid varje våg. Detta medförde också tyvärr att vi inte kunde ta med oss kameror, så inga bilder på söta delfiner.

Efter kanske 30 minuters båtande i detta vatten var vi på plats där delfinerna lekte, helt otroligt att få se dessa varelser komma upp till ytan för att andas. Vi åker närmare och guiden skriker ”prepare prepare prepare!” och vi sitter som på nålar allihop, med simfenor och hela kittet på oss. ”JUMP JUMP JUMP LOOK DOWN” skriker guiden och vi hoppar i vattnet och kollar ned och får se 4-5 bottlenose dolphins leka under vattnet. Ibland simma runt som galningar och ibland ägna sig åt rena rama wrestlingmatcherna. Vid något tillfälle kom man så nära som en armslängds avstånd till dem. På detta vis höll det på och vi åkte runt med båten och hoppade i ett par gånger, tills vi plötsligt började förstå att kombinationen av trötthet, sjösjukhet, hypoxi efter att ha hållt andan så många gånger samt en oerhört salt smak i hela halsen utlöste ett oerhört illamående. Detta resulterade i att hälften av vårt lilla gäng matade delfinerna med lite nedbryten mat från gårdagen. Tur att vi inte hade tid att äta frukost denna dag…

(2/11-12)

Att ta båten för att komma till en ö vars enda ändamål är att agera som restaurang är inte något man gör varje dag. Riktigt god sjömat (fisk & skaldjur) hade de att erbjuda och man kunde inte riktigt förstå att detta faktiskt var Afrika, kontrasten mellan vårt lilla ”hem” i Moshi och detta var så extrem. För att komma ut till restaurangen var en herre tvungen att simma ut till båten för att hämta den och ta oss till ön, tidvattensskillnaden på Zanzibar är dock så stor att vi några timmar senare kunde gå tillbaka på en liten mur de hade byggt, coolt!

(31/10-12)

Zanzibar är tydligen ett land som är känt för att vara ett bra ställe att odla många olika sorters kryddor, så vi gjorde en utflykt till ett ställe där de visade upp massor av olika kryddor som växte, som man fick smaka, lukta och ibland till och med kleta in ansiktet med om man ville det. Väldigt intressant att se hur innehållet i kryddburkarna faktiskt ser ut innan de hamnar där, och vad de mer kan användas till, i medicinska syften etc.

Torsten dricker lite kokos!

Efter utflykten smet vi vidare norröver mot Nungwi, för att checka in i vår bungalow på stranden, inte helt fel.

(20/10-12)

Då vi förlägger veckodagarna med arbetspass på K.C.M.C. (lokala sjukhuset) utgör helgen tid för vila och utflykter. Från andra inresande studenter fick vi höra om Marangu som ligger i djungeln vid foten av Kilimanjaro. Då klimatet i vår stad Moshi är väldigt torrt och kargt var det häftigt med tät djungel, forsande vattenfall och hundratals kombinerade kaffe- och bananplantage. Det var mitt i djungeln som vår guide stannade till vid ett litet stenhus. Där bodde kaffeodlaren, vars namn jag knappt kan uttala och således inte heller skriva, som var en äldre herre med riktigt glatt humör och vi kände oss varmt välkomna i hans hem där han berättade om hur han odlade sina kaffebönor till perfektion. Allt prat gjorde honom törstig och han ville definitivt bjuda på sitt egenodlade kaffe, något som vi var snabba med att tacka ja till. Efter en kort inspektion av de torkade kaffebönorna där de mindre bra lades undan, rostades de ljusa bönorna över öppen eld för att sedan malas med en stor trämortel. Det malda kaffet kokades över samma eld och åtnjöts i hans trädgård. Det tog inte många klunkar innan jag ärligt kunde säga att det var det bästa kaffet jag druckit i mitt liv.

Härligt att se lite rinnande vatten för en gångs skull.

The happy coffemaker!