(2/11-12)
Att ta båten för att komma till en ö vars enda ändamål är att agera som restaurang är inte något man gör varje dag. Riktigt god sjömat (fisk & skaldjur) hade de att erbjuda och man kunde inte riktigt förstå att detta faktiskt var Afrika, kontrasten mellan vårt lilla ”hem” i Moshi och detta var så extrem. För att komma ut till restaurangen var en herre tvungen att simma ut till båten för att hämta den och ta oss till ön, tidvattensskillnaden på Zanzibar är dock så stor att vi några timmar senare kunde gå tillbaka på en liten mur de hade byggt, coolt!
(20/10-12)
Då vi förlägger veckodagarna med arbetspass på K.C.M.C. (lokala sjukhuset) utgör helgen tid för vila och utflykter. Från andra inresande studenter fick vi höra om Marangu som ligger i djungeln vid foten av Kilimanjaro. Då klimatet i vår stad Moshi är väldigt torrt och kargt var det häftigt med tät djungel, forsande vattenfall och hundratals kombinerade kaffe- och bananplantage. Det var mitt i djungeln som vår guide stannade till vid ett litet stenhus. Där bodde kaffeodlaren, vars namn jag knappt kan uttala och således inte heller skriva, som var en äldre herre med riktigt glatt humör och vi kände oss varmt välkomna i hans hem där han berättade om hur han odlade sina kaffebönor till perfektion. Allt prat gjorde honom törstig och han ville definitivt bjuda på sitt egenodlade kaffe, något som vi var snabba med att tacka ja till. Efter en kort inspektion av de torkade kaffebönorna där de mindre bra lades undan, rostades de ljusa bönorna över öppen eld för att sedan malas med en stor trämortel. Det malda kaffet kokades över samma eld och åtnjöts i hans trädgård. Det tog inte många klunkar innan jag ärligt kunde säga att det var det bästa kaffet jag druckit i mitt liv.
Härligt att se lite rinnande vatten för en gångs skull.
The happy coffemaker!
Dags att njuta!
Någon gång under veckan när vi pratade om det lite tabubelagda ämnet religion så lyckades vi lova att vi skulle komma till kyrkan i söndags. Detta är inte precis det vi brukar ha på schemat varje söndag i Sverige men vi tänkte att det helt klart kan vara intressant att få se hur det fungerar här nere. Vad vi fick reda på efter vårat löfte var dock att det började redan 07.30, på en söndag. Men snälla små gossar som vi är så ställde vi upp tillsammans med Nick och knatade iväg till kyrkan. Sången var verkligen fantastisk, helt organiserat med en herre som stod och dirigerade lite framför den enorma massan, mycket imponerande!
Nu har vi hittat huset, yay us!
(Eftersom det var lite svårare med internet än vad vi trodde så gör vi inlägg lite bakåt i tiden istället!)
Efter en hel del väntande, 7,5 timmar, på flygplatsen i staden Qatar som förövrigt verkade vara en rätt cool stad, med sina 34 graders värme på kvällen ett bra tag efter att solen gått ned så fick vi äntligen kliva på nästa plan för en nattripp till vår slutdestination. Riktigt härligt flygplan (det var inte ens ett halvår gammalt!) som dessutom bjöd på middag klockan 03.30 på natten, inte speciellt hungriga men lika bra att äta upp sig, vet aldrig när man hinner med att äta igen när man landat i ett nytt land. Och tur var väl det, det skulle visa sig att vi fick vänta ett bra tag innan nästa måltid.
Vi mötte upp vår chaufför, Mr L på flygplatsen som skjutsade oss till Moshi och sjukhuset där vi skulle bo. När vi kom fram till vårt compound fick vi reda på att vi fyra som åker från Uppsala skulle få ett helt hus för oss själva,
mycket spännande! Dock så hade ingen nycklarna till huset, men vår snälla chaufför hjälpte oss med det lilla problemet så det sedan löste sig och visade oss dessutom närmsta mini-supermarket, allt tog säkerligen 2-3 timmar, när han egentligen bara behövde åka och hämta oss, så all cred till honom! Huset visade sig vara välutrustat dessutom, mycket bra myggnät på alla fönster, toaletter, varmvatten vid behov och el större delen av dagarna! Sist men inte minst har alla husen sin egen housekeeper, en riktigt härlig person även det!
Kommer säkerligen komma tillbaka till detta hur många gånger som helst under bloggens gång, men känslan hittils är verkligen att man måste ha tålamod, allt går inte att lösa direkt, men det ordnar sig. Vi gjorde till exempel ett försök att fixa nya sim-kort, men registreringssystemet låg nere så det fick skjutas upp. Det fick bli lite nudlar sen hem till huset, laga mat och bara njuta av att vara framme ett tag, med utsikt över Kilimanjaro.
